Två hörapparater, tack

I en ledare i Smålandsposten skriver jag  om en rapport från Globaliseringsrådet som pekar på möjligheterna för medicinteknik att bli en svensk exportbransch. Under förutsättning att vi i större utsträckning tillåts bli aktiva vårdkonsumenter, istället för passiva patienter. Precis som mobiltelefoner och annan ny teknik utvecklas snabbt tack vare kunder som är villiga att betala för nya, dyra modeller skulle medicintekniken bli bättre och billigare på en väl fungerande marknad.

Det är ett intressant perspektiv. Men den främsta anledningen till att vi måste våga titta på en model med sjukvårdsförsäkringar – offentligt och/eller privat finansierade – är för att möta en ökad efterfrågan på vård.

Om artikeln känns något hastigt avslutat beror det på att texten fick kapas för att få plats på sidan. Så här löd resten:

En tänkbar modell är en offentligfinansierade grundförsäkringar och privatfinansierade tilläggsförsäkringar.

Innebär då inte det att vissa inte kommer att få tillgång till mycket dyr vård? Antagligen. Men redan idag fattas beslut inom sjukvården på ekonomiska grunder. Har landstinget råd att sätta hörapparat på båda öronen eller att fortsätta en behandling med mycket kostsamma mediciner? Den typen av dilemman kommer att bli fler. Lösningen är att se till så att hörapparaterna kan bli både billigare och bättre. Och kanske mindre och snyggare. Precis som mobiltelefonerna.

Annonser

Bristen på privat vård ökar ojämlikheten

Moderaterna ska prata mindre om privat vård och mer om ojämlikheten i vården, vill Filippa Reinfeldt, ansvarig för partiets arbetsgrupp för sjukvården.

Men den motsättning hon målar upp är falsk. Fakta är detta: Sverige är ett av de OECD-länder som har mest ojämlik vård. Det innebär enkelt uttryckt att rika har bättre möjligheter att få den vård de behöver än fattiga.

Detta är ett misslyckande. Men inte för den privata vården – inslaget av privata försäkringar är i ett internationellt perspektiv lågt – utan för den svenska skattefinansierade sjukvården. Det är den som skapar ojämlikheten. Den planekonomi som råder inom vården skapar långa köer. I en jämförelse mellan 31 länder europeiska länder hamnar de svenska köerna på plats 30, endast Lettland har sämre tillgänglighet.

Och det är just den dåliga tillgängligheten som missgynnar svaga grupper. Välutbildade personer med goda kontakter känner inte sällan en läkare som kan skriva ut en remiss eller ett recept eller så har de möjligheten att prata sig förbi kön. De som inte har det får snällt vänta. Stefan Fölster menar till och med att det finns fog för att prata om en sjukvårdens underklass.

Ett ökat inslag av privat vård skulle kunna ändra på detta. Om produktionen i större utsträckning sker privat ökar konkurrensen och därmed produktiviteten, vilket skett till exempel i det holländska systemet. Och om mer av privat finansiering accepteras talar mycket för att vården totalt sett kommer att få mera pengar. Inte minst för att de personer som annars skulle ha pratat sig förbi kön istället köper en privat försäkring.

Ojämlikheten i vården är ett problem. Men vill moderaterna lösa det bör man tvärtom intressera sig mer för privata lösningar.

Något som faktiskt Filippa Reinfeldt också själv hävdade så sent som för ett år sedan:

”De stora problemen inom sjukvården är tillgängligheten och de långa köerna. Istället för att misstänkliggöra privata alternativ måste vi finna vägar för att se till att de kan avlasta den offentliga vården och fylla ut de brister som finns.”

Läs också mitt reportage i senaste numret av Neo, Brödköer där. Vårdköer här.

Hellre kontanter än kontakter

Krönika, Sundsvalls tidning, februari 2009

stnulogo_107x72_jul1Kritikerna mot privata sjukvårdsförsäkringar menar att det minskar jämlikheten i vården. Men i själva verket är den svenska sjukvården redan väldigt ojämlik, till stor del beroende på långa köer vilket gör att människor väljer att utnyttja sina kontakter för att få vård snabbare. Den som har kontakter det vill säga. Den som vill ha en jämlik vård borde med andra ord oroa sig mer för köerna och kontakterna än för kontanterna.

Brödköer där. Vårdköer här.

Reportage, Magasinet Neo, 2009:1 (ej på nätet)

neo_1_20092

I ett sjukvårdssystem som skapar köer är det kontakter och den egna plånboken som styr. Läs om Anna som fick rätt vård tack vare goda kontakter. Om den svenska sjukvårdens ”underklass”. Om varför Sverige är ett av de västländer som har sämst tillgänglighet och mest ojämlik fördelning av vård. Och om vilka konsekvenser det får.

Behövs det mer pengar till vården?

Ledare, Gotlands Allehanda, januari 2009

Trots mera pengar till vården blir vårddagarna färre. Får vi ut mer för  mindre? Både ja och nej. För kvaliteten i vården har samtidigt blivit bättre. Dessutom talar mycket för att vi med stigande levnadsstandard skulle vilja lägga ännu mer pengar på vårdkonsumtion. Då kan inte lösningen vara att höja skatterna. Istället är det hög tid att titta på alternativa finansieringsformer. En slutsats som också dras i en intressant rapport från Sveriges Kommuner och Landsting.

Nollvision mot klantighet

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)
Med i storleksordningen några hundra döda i trafiken per år så är den uppsatta nollvisionen ett ganska högt mål. Men Vårdförbundet är snäppet värre – de vill ha ”0-tolerans mot vårdskador”. I dagsläget ligger siffran på 105 000 per år.

Visst är det synd om den som drabbas av vårdskador. Men glöm inte att det här framför allt är en arbetsmiljöfråga:

”Som yrkesutövare ska jag ha rätt att arbeta i ett system som hindrar mina mänskliga misstag från att skada någon.”

Vårdförbundet värnar rätten att vara klantig utan att det får konsekvenser.

Hoppas jag inte åker på en blindtarmsinflammation i jul.

Uppdatering: Jag kan inte undanhålla läsarna en kommentar från en mig närstående person: ”Korporativismen när den är som sämst. Producentintresset går först. När någon ska ha dödsstraff är den bödeln som det är synd om.” Givetvis utan jämförelse i övrigt med vårdanställda.