Världens tionde friaste land

”Vi lever i det bästa av länder. Nåväl, nästan. Enligt rankingen the Human Freedom Index är Sverige världens tionde friaste land.

Pangloss! ropar någon. Hur kan detta vara det bästa av länder där vi ser så mycket olycka?

Men Voltaire misstolkade Leibniz.”

Skriver om detta i Svensk Tidskrift

Annonser

Dags för fredspipa

Vad har en monarkist i tredelad kostym som tycker det var bättre förr gemensamt med en ateistisk, liberal som hävdar att allt blir bättre?

Det går att ägna nästan hur mycket tid som helst åt att strida om skillnaderna mellan liberalism och konservatism. Om varför vi inte är som de.

Tyvärr är det en debatt som ofta är ganska fruktlös. En mer konstruktiv approach vågade sig Fria moderata studentförbundets ordförande Petrus Boström på när jag hörde honom tala på Föreningen Heimdals midvinterblot i lördags.

För det som förenar – eller borde förena – är tron på civilsamhället. Att frivilliga gemenskaper är överlägsna de som uppstår av tvång. Vare sig vi vurmar för familjen, föreningen eller företaget. Eller något annat; det som kännetecknar det civila samhället är snarast dess mångfald.

I Sverige finns visserligen rätt goda formella förutsättningar för ett starkt civilsamhälle, inte minst tack vare en rad negativa fri- och rättigheter. Men i praktiken är den starka staten och omfattande offentliga sektorn något vi ständigt måste förhålla oss till och som minskar utrymmet för det civila samhället.

Resultatet är den svenska statsindividualismen där relationen stat-individ står i centrum. Och detta på bekostnad av de relationer vi har till familjen, fotbollstränaren, Gud, ICA-handlaren, facebookvännerna… ja, kort sagt alla de där som vi inte kommer i kontakt med via Socialnämnden, Försäkringskassan och Skatteverket.

Därför är höger-vänsterskalan i allra högsta grad relevant. Värnar vi den offentliga sektorn eller det civila samhället?

Det kan låta som en prosaisk slutsats, men låt oss först få ner skattetrycket till – tja, 25 procent? – så kan vi diskutera monarki, äktenskapslagstiftning, narkotika, prostitution och allt det där andra sedan.

Antingen är man höger eller vänster. Och både jämställdhetsbonus-liberaler och big government-conservatives befinner sig farligt nära gränsen.

Värdeliberalismen och toleransen

Liberal är ett knepigt ord. Liksom även konservativ och kanske de flesta andra politiska etiketter. Nu dyker också ordet värdeliberal upp i debatten, ett begrepp som såvitt jag vet Per Ericson lanserade i sin skrift Leva fritt och leva väl. En liten, men både rolig och insiktfull bok som jag ofta får tillfälle att återvända till. När han pratar om värdeliberalism är det dock i en helt annan betydelse än när Roland Poirier Martinsson nu använder begreppet.

Ericson ansluter sig till en aristotelisk tradition där dygder är ett centralt begrepp. Ah, konservatism, tänker någon. Åh, Ayn Rand, tänker någon annan.

Men Ericson beskriver värdeliberalismen som ett metanormativt system, d.v.s. inte ett knippe normer i sig, utan en ram, inom vilken olika moraliska uppfattningar och praktiker kan växa fram och samsas. Där ryms en katolsk moraluppfattning som både Martinsson och senare Ericson kommit att omfatta. Men lika självklart andra sätt att leva.

Det som gör att jag själv tilltalas av denna värdeliberalism är just kombinationen av en stor politisk frihet och insikten om det civila samhällets värde och möjligheter.

Är detta konservatism eller liberalism? Som namnet antyder är det rent politiskt/ideologiskt en ganska radikal, liberal tanke. Men i praktiken kan den ta sig såväl konservativa som liberala uttryck – vad vi fyller den metanormativa ramen med är upp till oss själva. Bara den enskilde är en moralisk agent, som Ericson uttrycker. Med tillägget:

Men individualisten kan samtidigt se värdet av gemenskaper som begränsar den enskildes handlingsutrymme, och till och med värdet av att den enskilde följer, och förlitar sig på, andra auktoriteter vid sidan av det egna samvetet eller omdömet.

Det här är en liberalism som borde kunna omfattas av såväl Roland Poirier Martinsson, som många av hans kritiker.

Det som krävs av oss är tolerans gentemot dem som har andra övertygelser om det goda livet än oss själva. Vi behöver inte gilla grannens sätt att leva, men vi måste tolerera det. Vare sig han är konservativ filosof eller livsstilsliberal.

Palin och Marit Paulsen – lika som bär?

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)

Finns det en svensk Sarah Palin? Och då menar jag inte i betydelsen, f.d. skönhetsmiss och supermamma som blir toppolitiker. Utan någon som har den där folkliga ryggradsreflexen att inte alltid tycka att politiker har rätt svar på alla problem. Eller så här: varför har vi ingen folklig, frihetlig politisk rörelse i Sverige med människor som helt enkelt vill leva sina liv ifred utan att klåfingriga politiker lägger sig i hela tiden?

Om detta resonerar jag i en krönika i Tidningen Ångermanland och Sundsvalls tidning: Sökes: en skoteråkande frihetshjälte.

”Visa mig den politiker som inte försöker upphöja sina egna värderingar om hur det goda livet ska levas till allmän lag. Jag bryr mig inte om ifall de är kvinnor eller män. Eller varifrån de kommer.

Men jag föreställer mig att den som kört skoter i flera mil med bruten arm, eller för den delen skjutit och flått en älg, har en slags förståelse för att det finns saker som politiker inte kan – eller bör – råda över.”

Se det som en efterlysning. Min mamma kommer med första bidraget:

”Vad sägs om Marit Paulsen. Hon kan nog flå älg och knåda pölsa och hennes Sture kan säkert åka tvärsöver Dalarna med brutna armar om det är det som gäller.”

Det ligger nog en hel del i det. Men är Marit Paulsen det närmaste en svensk Sarah Palin vi kommit? Eller finns det fler förslag?

Stolt och nöjd

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)
Vem är riksdagens liberalaste ledamot, frågar sig Magasinet Neos nye redaktör Mattias Svensson som har gått igenom de motioner som har kommit in under riksdagens allmänna motionsperiod som gick ut i tisdags. Sedan räknar han upp ett antal goda exempel. Men jag tycker nog ändå att han glömt bort Uppsalas Ulrika Karlsson som bland annat har lagt motioner med följande rubriker:

Reformering av bruksvärdessystemet

Förenklad uppgiftshantering till myndigheter för företag

Stärk den fria etableringsrätten

Servering i rökrum på restauranger

Avveckling av CSN

Införande av en fri tentamensrätt

Proportionalitetsprincip vid fackliga stridsåtgärder

Konkurrensutsättning av Statistiska centralbyrån (SCB)

Dessutom vill hon att arbetsgivaravgifterna ska anges på lönebeskedet så att vi får synliga skatter vilket vore en pedagogisk reform av gigantiska mått när det gäller att förklara hur stora inkomstskatterna egentligen är. Och som om inte det räckte vill hon underlätta för arbetskraftsinvandring och verka för en human flyktingpolitik

Inte illa. Och det säger jag inte bara för att jag hjälpte till att dela ut något tusental rösta-Ulrika-flygblad i valrörelsen.