Bok & Bibliotek 2014: Bostadspolitik

Annonser

Bortom bostadssocialismen. En uppgörelse med Sveriges sista planekonomi

I bortom bostadssocialismen skriver åtta debattörer och forskare om bristerna i den svenska bostadspolitiken- långa köer, reglerade priser och områden som egentligen inte är så trivsamma. Maria Eriksson var redaktör för boken och säger om den att ”- Trots att vi har en borgerlig regering är huvuddragen i bostadspolitiken desamma som under 1900-talets socialdemokratiska folkhemsbygge. Det är hög tid att föra en diskussion om de problem som finns på bostadsmarknaden och om hur vi vill att en borgerlig bostadspolitik ska se ut”

Bortom_bostadssocialismen.ashx

Maria Eriksson intervjuar Jerker Söderlind.
Maria Eriksson berättar om ” Bortom bostadssocialismen”
Maria Eriksson talar på lanseringen av ”Bortom bostadssocialismen”

Köp boken här.

Erik Slottner bloggar om boklanseringen här.

Mer kollektivhus

Även Malin Krutmeijer har läst senaste numret av Neo och uppmärksammar bland annat mitt reportage i OBS! i P1. Hon läser in en vaksamhet inför ordet kollektiv. Det vet jag inte, snarare mot kollektivism i så fall. Jag har nog inte heller någon föreställning om vare sig vänsterfolk eller kollektivboende som särskilt konstiga. Jag har flera vänner som bor i kollektiv, som det brukar heta.

Men nu är det till att börja med en skillnad på kollektiv och kollektivhus där gemenskapen oftast begränsas till ett mer eller mindre frivilligt matlag. Dessutom finns det rätt många andra liberaler som är skeptiska mot olika former av kollektivt boende. Och det var främst dem jag vände mig till i reportaget.

Själv är jag övertygad om att kollektivhus är ett alldeles utmärkt sätt att både lösa livspussel och komma till rätta med ensamhet. Men när jag har pratat med vänner och bekanta inför reportaget har de flesta varit rätt skeptiska: ”Äsch, bo med en massa såna där kommunister som äter linser.”  En bild som f.ö. ordföranden i kollektivhusens intresseförening visserligen delvis bekräftar, nämligen att de hus som byggdes på 80-talet ofta var ganska ideologiskt inriktade, vilket även ledde till en hel del konflikter. (Samtidigt är det på ett sätt konstigt att det finns så mycket fördomar, väldigt många har erfarenheter av att bo i studentkorridor, vilket inte är helt olikt hur kollektivhus funkar.)

Den ideologiseringen tycks i betydligt mindre grad prägla dagens kollektivhus. Det var det jag ville lyfta fram. Kanske i förhoppningen att även Neos läsare ska upptäcka att det där med matlag inte är så dumt.

Koll på kollektivhus

neo_3-09_97x125Reportage, Magasinet Neo, 2009:3 (ej på nätet)

Från Alva Myrdals maskiner att bo i, med mathissar och tvätteri i källaren, via 80-talets ideologiskt genomsyrade boenden har dagens kollektivhus främst blivit ett praktiskt sätt att få en trevligare och bättre fungerande vardag. Jag besökte kollektivhuset Tullstugan och skriver om mina intryck i senaste numret av Neo.

Till min glädje hittar jag i ett inlägg av Håkan Tribell på Neobloggen ett citat ur en recension i kulturmagasinet Voltaire:

I Neo finns också en nyfikenhet, en vilja av att ärligt veta. En fråga som ofta ställs verkar vara: ”varför lever de som inte är som jag sitt liv på det sätt som de gör?”
Ett utmärkt exempel är reportaget från ett kollektivhus, skribenten vill helt enkelt veta varför folk väljer att till exempel äta gemensamt och turas om med tillagningen av käket; här anas ingen kommunistisk konspiration vars mål är att vi ska dela allt, här andas bara just nyfikenhet – jag kan svårligen tänka mig ETC, Arena eller Ordfront gör ett lika skygglappslöst reportage från exempelvis en privat skola.

Det värmer att höra sånt. Och förklaringen är väl helt enkelt att jag faktiskt är genuint intresserad av kollektivhus och mycket väl skulle kunna tänka mig att bo så själv.

Hellre ringmur än elstängsel

logo_smpLedare, Smålandsposten, juli 2008

Strax utanför Lund ligger medeltidsstaden Jakriborg. Med kullerstensgator, ringmur och vinschanordningar på husen ser det ut som vilken hansastad som helst. Fast lite renare och prydligare. Kanske inte så konstigt eftersom den är alldeles nybyggd. Men kritiken har varit hård – får man verkligen skapa ett livsstilsboende för den övre medelklassen på det här sättet? Ett bostadsområde utan skit i hörnen blir i debatten något nästan subversivt. Sällan hör man samma kritik riktas mot gröna vågare som flyttar ut i skogen och startar getfarm. Varför då?