Blott Sverige svenska sopor har

Jag kan inte upphöra att fascineras över hur stolta representanter för Sverige är över vår sophantering. Förra veckan var jag i Aten och hörde den svenske ambassadören lyfta fram Sveriges sophanteringsskills som något att lära grekerna. Jag har tidigare skrivit om hur Sweden Abroad på sin hemsida varvar bilder av snöiga landskap med foton av sopsorteringskärl och den som går in på Sweden.se kan lära sig att “[W]e almost learn to recycle before we can walk.” i Sverige!

Allright, det ligger mer än ett korn av sanning i allt detta. Men är det som världsmästare i sopsortering vi vill bli kända? Är det oproblematiskt när svensk utrikesförvaltning lyfter fram vad som efter decennier av politiska beslut blivit ett faktum eller är det i sig en form av opinionsbildning? Vilka påstått svenska värderingar förmedlar det utomlands, och hur påverkar det svenskarnas bild av sig själva?

Sopsortering är ändå en ganska trivial fråga, på andra områden kan Sverigebilden vara betydligt mera laddad. Dessutom är den förlegad. Här skriver jag mer om varför det dags att källsortera Sverigebilden.

Annonser

Obama, Merkel och radhusproletärer

Att rapporteringen i svenska media om andra länder inte alltid utgör hela sanningen vet vi. Två illustrationer av detta ges i dagens utgåva av Svensk Tidskrift. Dels i Mats Johanssons rapport från ett USA där protesterna mot Obama och vänstervridningen i amerikansk politik växer sig allt starkare. På några foton från ”nine-twelve” i lördags såg jag plakat där det bl a stod Obama=socialism och ”Trickle-up poverty”.

Dels har Anders Ydstedt en mycket intressant analys av det tyska valet – Hur rött kan Tyskland bli?, där han bland annat gör kopplingar till Hayeks Vägen till träldom: ”Till socialister i alla partier”. Att den stora sprickan i tysk politik går mellan det liberala FDP och de övriga mer eller mindre socialdemokratiska partierna är en bild som inte framkommit i svenska media.

Sedan har jag skrivit om Bohmanfondens seminarium i onsdags, där bland andra Dick Kling och Stig Björn Ljunggren förde en intressant diskussion om ägardemokrati, folkhemskapitalism och radhusproletärer.

De nya Kristdemokraterna

Efter att ha läst de kristdemokratiska förnyarna ffff:s tankeväckande antologi bestämde jag mig för att det som ursprungligen var tänkt som en recension istället skulle bli ett reportage på temat: De nya kristdemokraterna – finns de? Utgångspunkten var självklart också Hägglunds uppmärksammade tal i Almedalen och på rikstinget.
När jag förra veckan intervjuade SvD:s PJ Anders Linder om detta påpekade han att Hägglund inte synts till så mycket sedan sommaren; huruvida det verkligen var något nytt på gång återstod med andra ord att se.
I morse kom svaret när Hägglund återigen tar upp kritiken av den kulturvänster som vill lägga sig i folks liv.
Så även om det är för tidigt att prata om ”De nya kristdemokraterna”, tycks min spaning ha kommit vid rätt tillfälle. (KD) har onekligen tagit upp en oerhört viktig fråga, som inte minst ger dem en egen plattform inom Alliansen. Medelsvensson ska ha rätt att leva medelsvenssonliv utan att det kommer en massa beskäftiga politiker och tyckare och lägger sig i. Och Hägglund som verkar vara en klok person inser förstås också att
1) den rätten inte bara ska gälla medelsvensson
2) han har några egna medlemmar att övertyga först.

För övrigt ska jag skriva ut Johan Ingerös inlägg och sätta upp på kylskåpsdörren.

Transtrands friskola pustar ut

Idag skriver jag i Svensk Tidskrift om den lilla Transtrands friskola i norra Värmland och hur de har kämpat mot Torsby kommun som tycks ha gjort allt för att – rent ut sagt – jävlas med skolan.

Läs också veckans andra texter på Svensk Tidskrift: Lisa Abramowicz  om att det är aningslöst att ställa krav på förhandlingar med Hamas. Och Hofkorrespondenten om veckans rojalistiska händelse. Dessutom finns det mingelbilder från lanseringspartyt i tisdags.

För övrigt anser jag att var och en borde prenumerera på Svensk Tidskrift.

Vi publicerar nya spännande texter nästa fredag. Varje fredag.

Bistånd för givarens skull?

sveriges_afr_krig1 Recension, Svensk Tidskrift

I Sveriges Afrikanska krig (Timbro), visar journalisten Bengt Nilsson hur bistånd finansierat krig i flera afrikanska länder. Boken förtjänar en minst lika engagerad debatt som Tyst hav – Jakten på den sista matfisken av Isabella Lövin, en av 2007 års mest uppmärksammade debattböcker som tilldelades Stora journalistpriset. Nog borde väl en bok om hur svenskt bistånd finansierar krig i Afrika vara minst lika angelägen som en om torskbeståndet i Östersjön?