Regleringshotet

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)

Kollar just nu på Dokument utifrån om världens matproduktion. Det är många trådar, men det grundläggande budskapet är att klimathotet skapar svält i världen.

Och som sagt, programmet är lite rörigt, men lyssnar man noga får man bland annat höra:

– Problemet i Kina är att bönderna inte äger jorden, bara rätten att bruka den, och därför inte gör de investeringar som krävs för ett mer effektivt jordbruk.

– Höjda exportskatter i Argentina gör att det knappt är lönsamt för bönderna odla spannmål, vilket gör att bönderna slutar brukar jorden.

– Subventioner av biobränsle gör att grödor som kunde ha använts som livsmedel istället går till att driva bilar.

Och av detta drar man slutsatsen att… ”marknaden tycks alltså inte kunna lösa världens livsmedelskris”… och att problemet är klimatet. Som bevis för det har man klippt in foton av jorden från rymden. Allvarligt talat, det stora hotet är felaktig politik. Hade dokumentären varit hederlig hade det också varit den självklara slutsatsen av det som faktiskt sägs i programmet. Tyvärr är det just sådana här snedvridna dokumentärer som skapar utrymme för den reglerings- och subventionspolitik som är det grundläggande problemet.

Annonser

Morot schmorot

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)

Moderaternas arbetsgrupp för jämställdhet menar att det ”på sikt” kan krävas öronmärkta pappamånader. Även om ”morötter är att föredra framför piskor”.

Fast i det här fallet är skillnaden mellan morot och piska bara en retorisk figur. Piskan skulle nämligen vara att tvinga föräldrar att dela föräldraledigheten lika. Det betyder förstås inte att det blir förbjudet att inte göra så, men man får då nöja sig med att betala skatt utan att få någon föräldraersättning tillbaka. Moroten å andra sidan går ut på den införda föräldrabonusen, d.v.s. de som delar lika får betala skatt, men får föräldraersättning + en liten extra bonus tillbaka.

Detta är en grad-, ingen artskillnad. Och nu vill man också göra samma sak med VAB-dagarna. Men Anti Avsan som lett jämställdhetsgruppen öppnar även för en ”indivdualisering av föräldraförsäkringen”. Det låter liberalt och fint men betyder i klarspråk: gör föräldrarna inte som moderaterna vill är man ändå beredd att ta fram piskan.

Ärligt talat, med tanke på den statistik jag bloggade om igår – att bara 50 procent av småbarnsmammorna väljer att arbeta, trots att en betydligt större andel av barnen går på dagis låter det ekonomiskt helt rimligt att det också är mammorna som tar ut de flesta VAB-dagarna. Men det finns säkert ”morötter” som kan råda bot på det också.

Vad lattemammorna inte gör

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)
Ekonomistiskt inriktade samhällsingenjörer brukar påstås att en utbyggd barnomsorg ökar arbetsutbudet. Följande diagram ur Sveriges Kommuner och Landstings rapport Välfärdsmysteriet? får mig att tvivla på det:

Andelen barn i barnomsorg/förskoleklass samt andelen småbarnsmammor i arbete

1980

1990

2004

Barn i barnomsorg/förskoleklass

43

53

73

Småbarnsmammor i arbete

51

52

50

Sedan tycker jag ju, alldeles oavsett hur det är med den saken, att föräldrar ändå ska få bestämma själva om de vill vara hemma med barnen eller inte.

(Rapporten, som handlar om kostnader och utfall i den offentliga välfärden, är för övrigt väl värd att läsas i sin helhet – inte minst för att den stoppades av SKL:s politiska ledning eftersom den inte såg höjda statsbidrag som den enda rätta vägen.)

Nollvision mot klantighet

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)
Med i storleksordningen några hundra döda i trafiken per år så är den uppsatta nollvisionen ett ganska högt mål. Men Vårdförbundet är snäppet värre – de vill ha ”0-tolerans mot vårdskador”. I dagsläget ligger siffran på 105 000 per år.

Visst är det synd om den som drabbas av vårdskador. Men glöm inte att det här framför allt är en arbetsmiljöfråga:

”Som yrkesutövare ska jag ha rätt att arbeta i ett system som hindrar mina mänskliga misstag från att skada någon.”

Vårdförbundet värnar rätten att vara klantig utan att det får konsekvenser.

Hoppas jag inte åker på en blindtarmsinflammation i jul.

Uppdatering: Jag kan inte undanhålla läsarna en kommentar från en mig närstående person: ”Korporativismen när den är som sämst. Producentintresset går först. När någon ska ha dödsstraff är den bödeln som det är synd om.” Givetvis utan jämförelse i övrigt med vårdanställda.

Tänk på Volvobarnen

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)
Statligt ingripande eller inte? Studio Ett intervjuar olika personer om Volvos framtid.  Madeleine Johansson har sagts upp och tillfrågas vad det bästa med jobbet är:

– Det är arbetskamraterna och sammanhållningen. Själva jobbet är ju inte mycket att hänga i granen.

Vad beror det på att ni har så bra sammanhållning, frågar reportern:

– Det beror nog på att arbetet är så monotont. Då måste man ju hitta på något annat.

Självklart är det tråkigt för var och en som förlorar sitt arbete. Men detta är i ett nötskal anledningen till varför strukturomvandling i grund och botten är positiv. Det fanns de som sörjde att TEKO-industrin lade ner i Sverige. Men den som har läst Torbjörn Flygts Underdog vet vilket jäkla slit det var. Bör vi rädda kvar jobb som sliter ut leder och ryggar? Nu finns det säkert bra och utvecklande jobb på Volvo, men om det är som Madeleine Johansson säger – föredrar hon då att de monotona jobben finns kvar när det är dags för hennes barn att söka sig ut på arbetsmarknaden?

Jag blir så trött…

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)
… på detta dilettanteri. Har man bara rätt åsikter kan man visst bli expert på vad som helst:

Lingvisten Noam Chomsky intervjuas i radions Kulturnytt om finanskrisen – ”modellen med investmentbanker har kollapsat” – som förstås beror på ekonomiska liberaliseringar under 70-talet. Och så berättar Chomsky hur det ligger till med arbetslösheten och fattigdomen i världen.

När tänker P1:s plånboken sända intervjun där Alan Greenspan kommenterar konstscenen –  ”nu ser vi performancekonstens död” – eller varför inte årets nobelpristagare i litteratur?

Palin och Marit Paulsen – lika som bär?

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)

Finns det en svensk Sarah Palin? Och då menar jag inte i betydelsen, f.d. skönhetsmiss och supermamma som blir toppolitiker. Utan någon som har den där folkliga ryggradsreflexen att inte alltid tycka att politiker har rätt svar på alla problem. Eller så här: varför har vi ingen folklig, frihetlig politisk rörelse i Sverige med människor som helt enkelt vill leva sina liv ifred utan att klåfingriga politiker lägger sig i hela tiden?

Om detta resonerar jag i en krönika i Tidningen Ångermanland och Sundsvalls tidning: Sökes: en skoteråkande frihetshjälte.

”Visa mig den politiker som inte försöker upphöja sina egna värderingar om hur det goda livet ska levas till allmän lag. Jag bryr mig inte om ifall de är kvinnor eller män. Eller varifrån de kommer.

Men jag föreställer mig att den som kört skoter i flera mil med bruten arm, eller för den delen skjutit och flått en älg, har en slags förståelse för att det finns saker som politiker inte kan – eller bör – råda över.”

Se det som en efterlysning. Min mamma kommer med första bidraget:

”Vad sägs om Marit Paulsen. Hon kan nog flå älg och knåda pölsa och hennes Sture kan säkert åka tvärsöver Dalarna med brutna armar om det är det som gäller.”

Det ligger nog en hel del i det. Men är Marit Paulsen det närmaste en svensk Sarah Palin vi kommit? Eller finns det fler förslag?