Bjurwald kanske har en poäng

Visst ska kvinnor kunna välja att bli hemmafruar om de vill. Även om det ”påverkar familjens och, i förlängningen, Sveriges ekonomi”. Jag håller således inte med Lisa Bjurwald. Men finns det inte något problematiskt med en sådan utveckling, om den nu föreligger, ur ett liberalt perspektiv. Om man till exempel anser att det är viktigt att människor kan utveckla sin fulla potential (vilket är något som jag tror att många klassiska liberaler skulle ställa upp på) så verkar det vara raka motsatsen att bli hemmafru. Förutsatt att man inte menar att väldigt många kvinnors främsta potential ligger i att passa hemmet, snarare än att arbeta med något annat. Borde inte till exempel en randian instämma i Bjurwalds tes att hemmafruidealet är problematiskt?

Advertisements

9 thoughts on “Bjurwald kanske har en poäng

  1. Michaël Lehman skriver:

    Att man kan, i. e. har möjlighet att utveckla sin fulla potential betyder ju icke, att alla måste göra det. Och dessutom kan en hemmafru eller en bohem, som tillägnar sig klassisk bildning, bidraga med mer till mänskligheten än en ytlig materialist, vars enda drivkraft är penningar.

  2. mariaeriksson skriver:

    Nej, inte måste, men det skulle ju kunna vara omoraliskt att låta bli. Sedan är det givetvis en annan fråga vad som är ens potential. Och det är ju inte säkert att pengar är enda drivkraften för den som väljer att inte vara hemmafru.

  3. mariaeriksson skriver:

    Jag håller med dig om mycket, problemet är att du gör som liberaler så ofta gör, börjar prata om relationen mellan stat och individ. Jag däremot har inte sagt något om den, utan håller helt med dig om att människor som vill bli hemmafruar inte ska motarbetas av staten. Men även i det liberala samhället bör man kunna ha åsikter om hur människor borde leva sina liv – är det moraliskt rätt att knarka, spela dataspel eller bli hemmafru till exempel. Att vilja upphöja sin egen moral till lagstiftning är en helt annan sak och det är sannolikt där Bjurwald och jag skiljer oss åt. Hon har säkert inget problem med att staten griper in för att ställa saker till rätta, det har jag.

  4. mariaeriksson skriver:

    Eller om jag spetsar till motfrågan – får libertarianer ha moraluppfattningar (som inte bara rör dem själva)?

  5. Jo, visst får man ha moraluppfattningar även om man är liberal. Men jag diskuterade även detta i mina inlägg.

    Vid närmare eftertanke var jag kanske för otydlig i mitt inlägg så för att tydliggöra: om vi har ett par som skaffar barn och där mannen har ett högbetalt jobb och där kvinnan gärna vill vara hemmamamma och där hon inte har några chanser att få ett välbetalt jobb då är det rationellt ur ett moraliskt perspektiv för henne att vara hemmamamma.

    Däremot är det inte rationellt om hon har ett välbetalt jobb och/eller inte har någon lust att ta hand om barnen. Isåfall så bör hon överlåta barnskötseln till någon annan, exempelvis något dagis, dagmamma eller i vissa fall barnets pappa eller mor/morföräldrar om det passar deras livssituation bättre.

    Poängen, förutom att vi bör låta föräldrar själva bestämma, är att den etiska/normativa/moraliska lämpligheten i att mammor -eller pappor- stannar hemma beror på hur deras livssituation ser ut. Det är inte konstigare än att det är rätt att en person som är intresserad av att meka i bilar gör rätt i att satsa på en sådan karriär, medan personer som inte är intresserad av det helst bör satsa på andra saker.

    Det är en objektiv moral, men eftersom förhållandena skiljer sig så innebär det inte samma rekommendationer i alla fall.

  6. Johan Carlsson skriver:

    Jag tycker det är lite förenklande att tala om att en hemmafru enabrt ägnar sig åt att ”passa hemmet” och ställa det i relation till att utveckla sin fulla potential. För de flesta av oss människor, både män och kvinnor, så är det som vi främst lämnar efter oss våra eventuella barn. Några få, stora författare, uppfinnare, konstnärerer och så vidare, skapar omistliga värden för andra att ta del av men de flesta av oss är trots allt ganska medelmåttiga. Vi överskattar lätt den förändring vi kan göra i den ”stora världen” och underskattar den vi kan göra i den lilla. Det nära livet, hem, familj, släkt och vänner, det är där vi oftast kan göra skillnad. Detta oaktat om man yrkesarbetar en masse eller ägnar sin kraft åt att vårda hem och familj.

  7. mariaeriksson skriver:

    Absolut, men ofta går det ju att kombinera att både ta hand om familj och vänner och att arbeta, såväl för kvinnor som för män. Helt säkert skulle många må bättre och göra mer skillnad om de lade mer tid på det förra och mindre på det senare. Men frågan gällde väl de som helt väljer bort karriär – eller kanske för den delen andra saker – för att bli hemmafruar (och man behöver inte ens ha barn för att vara hemmafru). Vem vet, en del av dem kanske har fantastiska omvårdande egenskaper och skulle göra stor skillnad som undersköterskor eller dagisfröknar också. Resonemanget förutsätter ju också att man tycker att det är viktigt att utveckla sin fulla potential, vilket man inte alls måste hålla med om, jag är inte ens övertygad om det själv, men det är ju en förekommande liberal ståndpunkt. En invändning mot den skulle ju vara just att den är för individcentrerad – jag kanske utvecklar min fulla potential bättre genom att bli arkivarie än genom att ta hand om fyra barn – men jag kanske gör mer gott för världen i det senare fallet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s