DN Boklördag. Vilse i villan, ett intressant reportage om den svenska suburbiagenren. Och så Steve Sem-Sandberg om sin roman ”Härifrån till Allmänningen”:
– Det är ingen slump att boken rör sig kring åren 1968-69. Det var då den trygga svenska välfärdsstaten nådde sin materiella kulmen.
Sem-Sandberg har fel. Så är det helt enkelt inte. Men jag tror att rätt många har samma uppfattning. Varför?
För att Sverige relativt andra länder var rikare då? Av ren folkhemsnostalgi? För att vi lurats att tro det av en vänster som ser högerflanken inom (s) som nyliberaler? För att det fanns faktorer i tillvaron som människor upplevde som bättre då? Eller finns det andra förklaringar?
Kanske kan en jämförelse göras med sjukvården. Sveriges Kommuner och Landsting gjorde i höstas en intressant studie, Välfärdsmysteriet, om det till synes paradoxala i att vi idag lägger mer pengar på vård än för 25 år sedan, men tycks få ut mindre. Tillgängligheten är dålig, det är svårt att få träffa en läkare och den som blir inskriven på sjukhus blir snart tvungen att åka hem igen.
Men var det bättre förr? Nej, menar SKL. De pengar vi lägger på vården idag skulle med råge räcka till 80-talets vård. Men då skulle vi få just det – 1980-talets vård. Idag är, inte minst, den medicinska tekniken mycket bättre. Tack vare titthålsoperationer behöver vi inte ligga på sjukhus flera dagar efter ett ingrepp. Möjligheten att bota sjukdomar som cancer har ökat. Medellivslängden har ökat. Ja, på antagligen de flesta områden är både hälsa och sjukvård bättre. Men vi upplever det inte alltid så. Kanske ungefär på samma sätt som med det materiella välståndet. Frågan är bara hur man kommunicerar det.
maria eriksson 