Klimatet eller politiken hotet mot maten?

Krönika, Tidningen Ångermanland, februari 2009
Är det klimatförändringarna som orsakar brist på mat eller politiska regleringar? Kanske orsakar oron för klimathotet större problem än klimathotet i sig?

Regleringshotet

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)

Kollar just nu på Dokument utifrån om världens matproduktion. Det är många trådar, men det grundläggande budskapet är att klimathotet skapar svält i världen.

Och som sagt, programmet är lite rörigt, men lyssnar man noga får man bland annat höra:

- Problemet i Kina är att bönderna inte äger jorden, bara rätten att bruka den, och därför inte gör de investeringar som krävs för ett mer effektivt jordbruk.

- Höjda exportskatter i Argentina gör att det knappt är lönsamt för bönderna odla spannmål, vilket gör att bönderna slutar brukar jorden.

- Subventioner av biobränsle gör att grödor som kunde ha använts som livsmedel istället går till att driva bilar.

Och av detta drar man slutsatsen att… ”marknaden tycks alltså inte kunna lösa världens livsmedelskris”… och att problemet är klimatet. Som bevis för det har man klippt in foton av jorden från rymden. Allvarligt talat, det stora hotet är felaktig politik. Hade dokumentären varit hederlig hade det också varit den självklara slutsatsen av det som faktiskt sägs i programmet. Tyvärr är det just sådana här snedvridna dokumentärer som skapar utrymme för den reglerings- och subventionspolitik som är det grundläggande problemet.

Morot schmorot

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)

Moderaternas arbetsgrupp för jämställdhet menar att det ”på sikt” kan krävas öronmärkta pappamånader. Även om ”morötter är att föredra framför piskor”.

Fast i det här fallet är skillnaden mellan morot och piska bara en retorisk figur. Piskan skulle nämligen vara att tvinga föräldrar att dela föräldraledigheten lika. Det betyder förstås inte att det blir förbjudet att inte göra så, men man får då nöja sig med att betala skatt utan att få någon föräldraersättning tillbaka. Moroten å andra sidan går ut på den införda föräldrabonusen, d.v.s. de som delar lika får betala skatt, men får föräldraersättning + en liten extra bonus tillbaka.

Detta är en grad-, ingen artskillnad. Och nu vill man också göra samma sak med VAB-dagarna. Men Anti Avsan som lett jämställdhetsgruppen öppnar även för en ”indivdualisering av föräldraförsäkringen”. Det låter liberalt och fint men betyder i klarspråk: gör föräldrarna inte som moderaterna vill är man ändå beredd att ta fram piskan.

Ärligt talat, med tanke på den statistik jag bloggade om igår – att bara 50 procent av småbarnsmammorna väljer att arbeta, trots att en betydligt större andel av barnen går på dagis låter det ekonomiskt helt rimligt att det också är mammorna som tar ut de flesta VAB-dagarna. Men det finns säkert ”morötter” som kan råda bot på det också.

Europeisk fruktstund, nej tack!

(publicerat på heimdalbloggen.wordpress.com)
EU-kommissionen vill leka alla goda gåvors givare med skattebetalarnas pengar genom att ordna fruktstund för hela unionens barn. Som Ekot rapporterar:

EU-kommissionens motivering för frukt och grönsaker till barnen är att det är nyttigt, motverkar fetma, innebär att barnen blir piggare så att de blir bättre på att läsa läxor. Dessutom skulle ett antal nya jobb skapas. Till exempel så krävs det två tjänstemän i EU-kommissionen för att administrera utdelningen av de nyttiga produkterna.

Nya jobb (två tjänstemän – jippi!*), mindre fetma och bättre läxläsning. Vem skulle våga vara emot något sådant? Jo, dagens hjälte är jordbruksminister Eskil Erlandsson som ser till att Sverige, jämte Tjeckien, är det enda land som motsätter sig dumheterna. Och han vågar till och med säga att han är beredd att stå upp för principen skull, även om det innebär att Sverige inte får några fruktpengar från kommissionen. Det är strongt.

*Är det förresten inte dags att modifiera Hans Werthéns fras – att vi inte kan leva på att tvätta varandras skjortor är ju i tjänstesamhället ett sedan länge överspelat påstående. Däremot: vi kan inte leva på att behandla varandras blanketter. Två nya byråkrater är knappast att betrakta som ”nya jobb” i någon ekonomisk mening, snarare som en arbetsmarknadsåtgärd. Jag säger som det vänsterpartistiske kommunalrådet Stig Henriksson i Fagersta: Att finansiera offentliga jobb med offentliga jobb är som att försöka lyfta sig själv i håret.