Tyst minut?! Psalmer?! Kom igen.. landets statsminister har inte blivit skjuten, en passagerarfärja har inte förlist, ingen har dött i en diskoteksbrand eller en tsunami. Det är en ek. Ett träd. Noshörningen Nelson var löjligt, det här är ju tragiskt.

Självklart ska man utvärdera vad de kommunala skattepengarna går till och vilken effekt de får. Allt annat är bristande respekt för skattebetalarna och det demokratiska uppdraget. Det som däremot förvånar mig en smula är varför folk som håller på med kultur i olika former är så väldigt intresserade av att vara beroende av dessa bidrag. De vi mött fnyser åt att behöva förklara konst för utomstående – det är lite som med gudsbegreppet, säger Robert Stasinski, medförfattare till rapporten Noll koll. Bristande uppföljning av kommuners kulturverksamhet. Jag har viss förståelse för det. Jag har väldigt svårt att se Ramones eller Basquiat eller Dalí eller Hemmingway eller Charms stå och förklara för någon kommunalbyråkrat vilket syfte deras konst fyller.

Hur hade det gått om de utvärderats? Hade de ansetts samhällsnyttiga? Finns det inte en risk för att det bara är den mediokra konsten som klarar av att uppfylla de kulturella värden som går att fånga in i en blankett?

Det jag efterlyser är alltså inte färre utvärderingar. Utan lite mer punk-attityd från de s.k. kulturarbetarnas sida. Typ: ni kan ta era j…a skattepengar och stoppa upp någonstans.

Så långt tror jag att hon har rätt. Det politiska spektrat är ganska sammanpressat och vi kan säga att den ideologiska brusnivån ligger nära Moderaterna. Vi kan också säga att den ligger nära Folkpartiet, eller för all del en stor del av socialdemokratin.

Men sedan hävdar Ullgren att åsiktsklimatet blivit ”skrämmande trångt”. Eftersom hanteringen av Laura Hartmans SNS-rapport tolkas som att man inte längre får ifrågasätta privatiseringar av välfärden.

Hur var det förr? Jo, då blev istället privata daghem kallade för ”Kentucky fried children”. Av landets statsminister. Där låg 1980-talets ideologiska brusnivå. Är det verkligen så att åsiktsklimatet blivit ”skrämmande trångt”. Eller är det bara så att den ideologiska brusnivån inte längre definieras av Malin Ullgrens vänster?

Detta apropå de döende pilträden vid Norr Mälarstrand.

Djungelns lag. Jag bodde tidigare ett stenkast från Norr Mälarstrand och ni förstår ju varför man inte kunde bo kvar där.

Svensson redogör förtjänstfullt för de olika stegen mot kaos, där civilisationen har rämnat och djungelns lag brett ut sig. Så här går det till

Storstadsborna blir ”pacificerade av cappuccino” -> borgarna säljer ut allmännyttan -> ”en hagalen individualism” sprider sig -> vi börjar bryta upp gatsten och förgifta träd -> och snart också varandra..?

(Låt mig gissa att uppföljaren på detta rafflande civilisationsdrama är ”Pilträdens revansch”. Människan sår fröet till sin egen undergång. Träden (som egentligen hela tiden har varit klokare än oss) och växterna tar över. Djungeln breder ut sig på riktigt. I slutscenen hittar de människor som rest från vår tid till framtiden ett betongskelett som sticker upp bland den frodiga växtligheten. Krönt av en söndervittrande skylt. De gröna och röda färgerna på lysrören är sedan länge blekta men det går ändå att läsa bokstäverna NK. Symbolen för den hagalna individualismen.)

Och för er som tycker att Svenssons analys var en aning förutsägbar rekommenderar jag något helt annat. Om ni inte redan har sett hans foton är det här en av världens bästa bröllopsfotografer. Kolla in några bilder i hans portfolio. Jag vet inte om det där med bröllopen är så viktigt egentligen, det hade nog kunnat vara vad som helst. Möjligen att bröllop lockar fram fler känslor hos oss än en vanlig dag på kontoret. Men väldigt oförutsägbara bilder för att vara bröllopsfoton. Faktiskt helt otroliga foton skulle jag vilja säga. I princip varenda en av dem säger mer om människan än tio uppslag i DN kultur.

Det har säkert anordnats tusen seminarier om ”hur vi ska hantera den demografiska förändringen”, bla bla. Men ibland känns det som att det är sånt här som behövs. Små enkla handlingar av medmänsklighet. Jag tror inte att den stora frågan är hur vi ska kunna arbeta tillräckligt mycket för att försörja en ökande andel pensionärer eller vem som ska jobba på äldreboendena. Jag tror att det stora problemet är att det finns en massa äldre som sitter ensamma och kanske inte ens kan komma ut på gården för att dricka en kopp kaffe en solig sommardag som denna. Att det finns människor som är så ensamma att de kan bli liggande i timmar eller dagar om de ramlar i sin egen lägenhet. Ingen borde väl behöva ha det så?

Filmen ligger kvar på SVT Play till den 20 augusti.