Sveriges näste statsminister?

Idag grillas Sahlin i Korseld. Där svarar hon på om hennes viktigaste frågor fortfarande är:
1) Könsneutrala äktenskap
2) Stoppad utförsäljning av hyresrätter
3) En massiv utbyggnad av vindkraften
vilket hon uppgav i tidningen Kupé för ett par år sedan.

Sedan diskuteras den förmögenhetsskatt Sahlin vill återinföra. Den ska ha ”ett tak och ett golv”. Förmögenheter på mellan 5 och 10 miljoner ska beskattas. Bra, om man beskattar de riktigt rika för hårt kanske de flyttar pengarna ut ur landet. Men kläm gärna åt de som är sådär lagom rika.

Och så apropå fri etablering av vårdinrättningar:
”Om vården styrs av efterfrågan kommer alla vårdcentraler att ligga på Östermalm”

Ah, det förklarar varför alla matvaruaffärer, resebyråer och frisörer flockas på Strandvägen.

Nej, men bikini i klassrummet är okej

Visst ska det vara upp till arbetsgivaren att bestämma hur de anställda ska få vara klädda. Liksom vem man vill anställa eller vem man vill avskeda, skulle jag vilja lägga till. Men Demirbag-Sten gör det alltför lätt för sig genom att konsekvent tala om arbetsgivaren, när det i det aktuella fallet handlar om en utbildning.

När Alia Khalifa är färdig barnskötare borde det vara upp till hennes potentiella arbetsgivare att bestämma om hon ska få jobba hos dem och hur hon i så fall ska vara klädd. Att däremot stänga henne ute från en skattefinansierad utbildning är en annan sak. Även om Khalifa har politiska motiv eller om hennes handlande ingår i en ”global trend”.

Och ja, jag tycker att Dilsa Demirbag-Sten ska få ha bikini i klassrummet, vilket vore en mer korrekt jämförelse.

Kan verklighetens folk vara snällt och träda fram

Martin Aagard, kulturjournalist Aftonbladet, vet vad vanligt folk ejentlien tycker. De ”åsikter Göran Hägglund avfärdar som ett elitprojekt är folkligare än hockey och hallonsaft”.

Ann-Charlotte Marteus, ledarskribent Expressen, tycker att det är Hägglund som är elitisten.

Barbro Hedwall, ledarskribent Dagens Nyheter, menar till och med att Hägglund reducerar verklighetens folk tilll köksbordspygméer och poeten Bob Hansson poängterar att även han har ett köksbord.

Och så mitt uppe i allt detta kommer hemmafrudebatten, med en Timbroanställd och en lyxhustru i spetsen.

Var det detta någon kallade ankdamm?

Debatten lär väl fortsätta någon vecka till innan tyckareliten gått vidare till nästa metadebatt. Ju fler kollegor på konkurrentsidor man kan reta upp desto bättre. Jag bjuder på följande argument som jag ännu inte hört någon använda: ”Jag har inget emot verklighetens folk, en av mina bästa vänner är faktiskt…”

Till morgondagens SVT Debatt har jag hört att Linda Skugge bjudits in för att representera verklighetens folk.

Men lyssna noga när tjôta-Kålle, f.d. Volvoanställd, får tjugo sekunder för att från bakersta raden spy ut sin KMPL(r)-galla över hur dåligt allt är i borgerlighetens Sverige (han är, i egenskap av ”mannen på gatan”, alltid med i programmet, även om han ibland är en sönderrökt, förtidspensionerad kvinna). Han är nämligen det närmaste verklighetens folk vi kommer i den här debatten. Eller åtminstone debattelitens föreställning om vanligt folk.

QED

Klimatdebatten kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Skriv om Iran, vinn 25 000

Fores, Ohlininstitutet och Captus ordnar en essätävling på temat ”Frihet i Iran”. Vinnare får 25 000 kr. Deadline är 30 oktober.

Obama, Merkel och radhusproletärer

Att rapporteringen i svenska media om andra länder inte alltid utgör hela sanningen vet vi. Två illustrationer av detta ges i dagens utgåva av Svensk Tidskrift. Dels i Mats Johanssons rapport från ett USA där protesterna mot Obama och vänstervridningen i amerikansk politik växer sig allt starkare. På några foton från ”nine-twelve” i lördags såg jag plakat där det bl a stod Obama=socialism och ”Trickle-up poverty”.

Dels har Anders Ydstedt en mycket intressant analys av det tyska valet – Hur rött kan Tyskland bli?, där han bland annat gör kopplingar till Hayeks Vägen till träldom: ”Till socialister i alla partier”. Att den stora sprickan i tysk politik går mellan det liberala FDP och de övriga mer eller mindre socialdemokratiska partierna är en bild som inte framkommit i svenska media.

Sedan har jag skrivit om Bohmanfondens seminarium i onsdags, där bland andra Dick Kling och Stig Björn Ljunggren förde en intressant diskussion om ägardemokrati, folkhemskapitalism och radhusproletärer.

De nya Kristdemokraterna

Efter att ha läst de kristdemokratiska förnyarna ffff:s tankeväckande antologi bestämde jag mig för att det som ursprungligen var tänkt som en recension istället skulle bli ett reportage på temat: De nya kristdemokraterna – finns de? Utgångspunkten var självklart också Hägglunds uppmärksammade tal i Almedalen och på rikstinget.
När jag förra veckan intervjuade SvD:s PJ Anders Linder om detta påpekade han att Hägglund inte synts till så mycket sedan sommaren; huruvida det verkligen var något nytt på gång återstod med andra ord att se.
I morse kom svaret när Hägglund återigen tar upp kritiken av den kulturvänster som vill lägga sig i folks liv.
Så även om det är för tidigt att prata om ”De nya kristdemokraterna”, tycks min spaning ha kommit vid rätt tillfälle. (KD) har onekligen tagit upp en oerhört viktig fråga, som inte minst ger dem en egen plattform inom Alliansen. Medelsvensson ska ha rätt att leva medelsvenssonliv utan att det kommer en massa beskäftiga politiker och tyckare och lägger sig i. Och Hägglund som verkar vara en klok person inser förstås också att
1) den rätten inte bara ska gälla medelsvensson
2) han har några egna medlemmar att övertyga först.

För övrigt ska jag skriva ut Johan Ingerös inlägg och sätta upp på kylskåpsdörren.